Hur bildas diamanter?

Diamanter består av kol som, under miljontals till miljarder år, utsätts för extremt tryck och höga temperaturer djupt nere i jordens mantel. Dessa unika förhållanden gör att kolatomerna kristalliseras och bildar den starka diamantstrukturen.

För att kolatomerna ska kunna kristalliseras till diamant krävs ett tryck på cirka 45–60 kilobar och temperaturer mellan 900 och 1 300 grader Celsius. Dessa förutsättningar finns på ett djup av omkring 150–200 kilometer under ytan.

Diamanterna når upp till jordens yta genom vulkaniska utbrott. Magman som bär med sig diamanterna kallas kimberlitmagma. När magman når jordens yta stelnar den och bildar den vulkaniska bergarten kimberlit. Där kimberlit påträffas finns det ofta goda chanser att även hitta diamanter.

Helt obearbetade diamanter, direkt ur gruvan, kallas rådiamanter och har ofta en organisk, oregelbunden form. I vissa fall har de formen av en oktaeder, vilket kan beskrivas som en dubbelpyramid. Många rådiamanter har också triangulära märken i eller på ytan, så kallade trigoner. De här formerna utgör spår från processen då diamanten bildades. Genom slipning och polering förädlas diamanterna sedan till de gnistrande ädelstenar vi känner igen, även om just trigoner ofta lämnas kvar som ett kännetecken på naturligt ursprung.

Som det hårdaste kända naturliga materialet rankas diamant som 10/10 på Mohs hårdhetsskala. Diamanter är extremt resistenta mot repor, vilket gör dem både eftertraktade inom smyckesindustrin och användbara för industriella ändamål.